Att behöva gå i koppel är inte direkt något som uppskattas av herr Casper. Inte nog med att man ska utanför dörren ut i den kalla snön, man ska även gå fint i kopplet. Inte dra, inte studsa runt som en liten boll eller kasta sig av och an i snöret.

Jag belönar med klick och godis när han självmant söker upp min vänstra sida, både när jag håller i kopplet och när han springer fritt med kopplet hängande efter sig. Dessutom kommer vi inte ett enda steg framåt om kopplet sträcks och Casper är smart, han har koll. Även om det finns så mycket som lockar i de stora världen.

Hemma jobbar vi också med positiv förstärkning, mycket godis blir det under våra korta träningspass. Casper duttar på händer och på bollen. Sitter, ligger och söker ögonkontakt. Han är så duktig. I köket tränar vi på att ligga på filten, tanken är att den ska kunna hänga med överallt och Casper ska ha en plats som är hans. Kanvasburen vi fick är han inte alls intresserad av. Kan bero på att han ligger och myser hos oss i soffan när vi är i vardagsrummet.

Fina lilla Casper!